Tjugotvå barn är borta!!!

Tjugoåtta människor och Tjugotvå barn omkom i fruktansvärd bussolycka! 

Tjugotvå glada barn som var väntade hem efter en veckas skidsemester. Tjugotvå barn som hade hela livet framför sig...Så skört är Livet - ena ögonblicket fanns de leende och skrattande hos oss, nästa stund var de borta...Tjugotvå barn som lämnar ett stort tomrum och en ocean av sorg och saknad efter sig...

Vilken fruktansvärd tragedi! Kan ana vilken smärta syskon och föräldrar känner just nu. Eller egentligen inte - för all smärta är individuell och ingen kan veta hur en annan känner det. Inte ens fast man upplevt förlusten av ett barn själv vet man hur någon annan upplever samma förlust. Därför är det så viktigt att säga att jag kan inte veta hur du känner det, men jag finns här om du behöver mig...Du är inte ensam...

Alltid då det händer liknande tragedier där barn omkommer (och det händer sådana hela tiden) väller mina egna minnen över mig, minnen av då jag förlorade min egen älskade son, Alexander. Hans lilla hand slets ur min och han försvann i tsunamivågorna i Khao Lak. Jag fick aldrig mera se honom. Mina två överlevande barn och jag kom hem utan pappa och bror. I det längsta levde jag på hoppet att de skulle finnas vid liv, någonstans. Psykologen jag gick hos för att bearbeta förlusten försökte alltid tvinga mig att säga "de är döda, de är döda", men för mig var de fortfarande försvunna - tills deras kroppar blev identifierade. Minns hur en polis ringde och berättade att han har goda nyheter - min son var identifierad. Jag hade velat banka något hårt i skallen på den polisen - den enda goda nyheten jag kunde tänka mig var att min kille skulle ha varit vid liv!!! Man balanserar på en slak lina när något sådant här händer, man är så sårbar att ett enda ord kan vända den till synes kontrollerade situationen till fullt kaos.

Minns också mottagningen av kistorna på flygfältet. En hel rad små barnkistor...Minns speciellt en mamma som grät högljutt och desperat...Minns hur min svärfar smekte kistan...Minns begravningsbilarna som sakta åkte iväg mot obduktionen. Mitt inre skrek av protest över att någon skulle skära i mitt lilla barns kropp. Men vi föräldrar hade ingen talan - enligt lagen måste kroppen obduceras..

Minns begravningen - eller egentligen inte, eftersom jag tagit lugnande piller för att överleva, så minns jag nog endast brottstycken. Fick ett lugnande piller av min mamma, som fått lugnande tabletter utskrivet av läkare. Jag fick inget lugnande utskrivet trots att jag önskade inför begravningen. Nej, jag skulle leva ut min sorg, kasta mig på golvet och slita mitt hår :) Visst, visst, man skall inte stänga inne sorgen, men i alla fall, hur svårt hade det inte varit för omgivningen och mina två överlevande barn om jag hade flippat ur totalt...

Minns däremot när min son kremerades. Önskade att jag hade fått tillfälle att se honom en sista gång, att smeka hans kind eller hålla hans lilla hand. Men det fick jag inte, kroppen var i för dåligt skick enligt experterna (i kraftigt förruttningsstadie, enligt obduktionrapporten)...Satt på en bänk utanför krematoriet och såg röken singla upp mot skyn. Visste att där inne eldar de upp min lillkille. Såg röken stiga mot skyn och önskade att jag hade kunnat följa med...önskade av hela mitt hjärta att mitt hjärta hade kunnat sluta slå just i det ögonblicket. Men mitt svekfulla hjärta fortsatte sin regelbundna rytm...

Ja, vi kan inte veta hur de stackars drabbade föräldrarna känner det just nu, men jag våndas med dem. Jag vet att de har en lång väg att vandra innan de en dag kan kravla sig ut ur förtvivlans mörker. En del kanske aldrig klarar det...Livet kommer aldrig igen att bli som förut, men man är tvungen att överleva - för man har inget annat val...