Jordbävningen i Indiska oceanen 2004 uppmättes till 9,3 på richterskalan, vilket gör den till det näst kraftigaste uppmätta jordskalvet någonsin. Skalvet orsakade en enorm flodvåg, en tsunami, som ödelade stora områden längs den sydostasiatiska kusten. De länder som drabbades värst var Indonesien (speciellt Aceh), Sri Lanka, Thailand och Indien. 225 000-300 000 människor miste livet, och över fem miljoner beräknas ha blivit helt hemlösa eller tvingats fly.
Khao Lak är en turistort i Thailand som drabbades hårt av tsunamikatastrofen.
Khao Lak en omtyckt resmål för sportdykare och barnfamiljer. Turistorten är lugnare och mer avslappnad än till exempel det mer nattlivsinriktade Phuket i söder, men det finns tillräckligt med pubar och barer för de som önskar nattliv.
Klockan 10.26 nådde de första, nära TIO METER höga, tsunamivågorna Khao Laks stränder. Några timmar senare hade mer än 5 000 personer mist livet i området. På grund av många geografiska omständigheter drabbades området mycket hårt.
Under den följande halvtimmen följde tre till fyra stora vågor, varav den andra tycks ha varit den största och mest destruktiva. Vattnet nådde i genomsnitt drygt en kilometer in över land. På några ställen det tredubbla.
******************
Min berättelse kort: "År 2004 reste jag tillsammans med min 17-åriga son, min man och våra gemensamma två barn, 7 och 9 år gamla, på vår drömresa till Khao Lak, Thailand. Den 26.12 inträffade tsunamin som skulle krossa både vårt liv, en hel värld och orsaka så mycken smärta.
När vågen kom befann vi oss vid poolen, vi såg vågen alldeles för sent, jag sökte skydd bakom ett hus och höll 9-åriga Alexanders hand i min medan min man Micke slängde upp vår 7-åriga dotter på axeln och sprang bort från stranden i ett försök att hinna undan vattnet. Men det fanns ingenstans att springa undan en 7 meter hög vattenmassa som med fruktansvärd hastighet krossade allt i dess väg. Vattnets krossade huset Alexander och jag sökte skydd bakom, jag minns att huset passerade ovan våra huvuden och Alexanders lilla hand slets ur min. Det var det sista minnet jag har av honom, hans varma lilla hand som slits ur min, min kropp minns fortfarande den känslan. Jag hoppas han aldrig hann förstå vad som hände, att han slungades in i evigheten utan rädsla. Själv minns jag hur glasklara och lugna tankarna var, jag minns att jag inte kände varken smärta eller rädsla, bara ett stort lugn när jag slungades runt under vattnet mot det som jag var övertygad om att var slutet - döden.
Vattnets kraft var fruktansvärd, jag slängdes hit och dit, men just när jag var beredd att dra in vatten i lungorna slängdes jag upp till ytan i ett inferno av virvlande bråte och forsande vatten. Fick tag i en dörr med vars hjälp jag lyckades hålla mig flytande. Så småningom strandade jag under ett träd, som jag lyckades klättra upp i.
Min dotter slussades även hon mot ett träd, där en svensk kvinna fångade in henne och hjälpte henne klättra upp på en trädgren. Min äldre son hamnade under en massa bråte och hade därför stora svårigheter att få upp huvudet för att få luft. I det skedet knäcktes hans nyckelben. Han lyckades till slut klättra upp i en palm undan vattnet.
Så småningom kom vi alla med lokalbefolkningens hjälp under vård. Det tog ett par dygn av oupphörligt letande innan jag hittade min dotter, chockad men vid liv. 17-åringen återsåg jag först den 30.12 på ett annat sjukhus och då hade han allvarlig blodförgiftning och kämpade för sitt liv.
Nyårsafton 2004 flögs vi alla tre hem med ett av de sista flygen som kom till Finland med skadade turister. Micke och Alexander kom dock aldrig levande tillbaka från det som vi alla innan den ödesdigra dagen upplevde som Paradiset. Deras kistor kom under sensommaren hem och de begravdes samtidigt här i vår lilla kyrka. Jag vill gärna tro att de för alltid vistas i sitt Paradis.
Tiden efter hemkomsten var tuff. Äldsta sonen var mycket allvarligt skadad och vårdades på intensiv-vårdsavdelning i Helsingfors en vecka innan tillståndet stabiliserades. Rehabiliteringen var lång och tung, men alla svårigheter svetsade oss tre samman. Vi hade överlevt, vi hade fått en ny chans i livet. Det tog dock länge innan åtminstone jag kunde uppskatta detta, jag hade väldiga skuldkänslor över att ha överlevt och över att inte ha kunnat rädda Alexander. Hade gärna bytt plats med honom. Höll med en tsunamivän som sa:"Folk säger att vi hade tur som överlevde, men ibland undrar man om inte de omkomna hade mera tur..." Så kändes det länge, de som inte överlevde behövde aldrig uppleva smärtan över att bli lämnade kvar. Det var kanske 17-åringens ord som "räddade" mig när han sa "Vem hade annars tagit hand om oss?" Kanske det var därför jag överlevde. För att ta hand om mina två överlevande barn och ge dem chansen till ett lyckligt liv här på jorden. Idag försöker jag ta vara på varje dag vi får tillsammans, vet att livet är oerhört skört och allt kan krossas på en enda sekund.
******************
Vi är många som har dessa mer eller mindre traumatiska minnen av tsunamin.
Här är länkar till några berättelser jag hittat på nätet:
Det finns en massa berättelser för den som är intresserad att leta.
*******************
Följande böcker behandlar samma tragedi:
"Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak" (Pigge Werkelin)
"När livet stannar" (Malin Sävstam)
"Och himlen var oskyldigt blå" (Charlotta Ölander)
******************
Fakta:
Kolla också:
4 kommentarer:
Stark berättelse, kunde inte sluta läsa. Jag hoppas dina familjemedlemmar i himlen vilar i frid, och att även er kvarlevande får frid i tillvaron.
Tack för dina vackra ord Sofie!
Jag har under dessa år tänkt mycket på Livet, varför vi lever här och och vad som händer när vi dör. Har valt att tro att livet inte tar slut i och med att vår kropp dör. Därför lever jag i förvissningen om att jag en dag kommer att träffa mina kära igen - när även min tid är kommen. Det gör avskedet lite mera hanterbart. Så jag kanske kan säga att jag fått en viss frid, även om det knappast går en dag utan att jag tänker på min lillkille Alexander. Livet går vidare, javisst, men sorgen och saknaden följer med en hela livet. För det finns sår som tiden aldrig läker...Men tack för dina ord, de värmde!
http://www.youtube.com/watch?v=Et84ZEUAyjQ
Hej Carola,
jag har läst om din berättelse här på bloggen och i artikeln du lade ut.
Just nu arbetar jag med en serie radiodokumentärer om olika katastrofer som drabbat människor de senaste åren. Dokumentärerna kommer att släppas i vår som podcasts hos RadioPlay, som är en av de största aktörerna inom radio och Podcasts idag i Sverige.
Jag är väldigt berörd av dig historia och skulle gärna ha med dig i avsnittet om tsunamin 2004. Om du kan tänka dig det, skicka ett mail till juliavastadcaesar@gmail.com så berättar jag mer. Eftersom avsnitten ska släppas snart vore det fint om du kunde höra av dig så fort som möjligt. :)
Med vänliga hälsningar,
Julia Caesar
Skicka en kommentar