Lyckan är av glas: Mina Älskade Änglar

Alexander 18.7.1995 - 26.12.2004

Min älskade unge, jag saknar dig vareviga dag, vareviga minut och vareviga sekund.
Du är i mina tankar alltid - till tidens slut...

"Stjärnorna, rymden, havet
allt blir intet till sist.
Vore det bara en stjärna,
bara ett hav jag mist.

Vore det bara rymden

som dog bort ur min blick-
Ej av oändligheten

var det jag glädje fick.

Men det lossnade nyss en

hand ur min egen hand.

Nu är jag rik på rymder,

stjärnor och ökensand."

Tanneboy, Birdie, Stjärnöga, Lillkillen, kärt barn hade många namn...
Du var den största solstrålen man kunde tänka sig.

Alltid glad och full av liv. Du sov inte mycket,

men vem hinner sova när livet är så kort??

Du hade de mest strålande, blåaste ögon jag någonsin sett. Mitt "Stjärnöga"...

Alexander 18.7.1995 - 26.12.2004

Ditt klassfoto som togs kort innan vi reste till Thailand, till solen och havet som du älskade. Dagen innan Vågen krossade din späda kropp berättade du glädjestrålande att du hade dykt längre än pappa, att du kunde andas under vattnet. Men det räckte inte, gullungen min...När Vågen rev din hand ur min gavs du ingen chans...utan slungades rakt in i evigheten...
Vänta på mig, en dag skall vi ses igen!

Mina strandänglar

18.7.2013

Grattis min älskade Lillkille!

Idag skulle du ha fyllt 17 år!

För mig kommer du alltid att förbli 9 år, trots att du idag skulle ha varit nästan vuxen. Du skulle ha varit på god väg till ett eget, självständigt liv. Du skulle ha haft dina små förälskelser, haft ditt mopedkörkort, ja, snart bilkörkort. Jag skulle med stolthet sett dig inleda ditt vuxenliv. Idag skulle vi haft kalas och firat din stora dag med kaffe och jordgubbstårta.

Men det blev inte så. Istället fick du en stor bukett blodröda rosor på din grav! Livet blir inte alltid som man tänkt sig.

Du är i mina tankar - som alla andra dagar jag bär dig i mitt hjärta!

******

18.7.2016

Heaven couldn´t wait for you

Idag är igen den dag på året då jag är som mest sårbar. Idag är dagen jag känner av saknaden mer än någonsin. Idag skulle Alexander fyllt 21 år!

Idag har jag levat 4 222 dagar utan min lillkille. I 4 222 dagar har jag saknat, längtat och förbannat mig själv för att jag inte kunde rädda honom. Att jag inte kunde trotsa ett helt hav. Att jag, men inte han, överlevde.

Livet går vidare, dag läggs till dag, år till år. På ytan ser allt ut som om livet återgått till ”det normala”. Men det har det inte. För ingenting är längre normalt, inte som innan. Det finns osynliga sår som aldrig läker. För tiden läker inte alla sår. Tiden läker dåligt såren hos en förälder som förlorat sitt barn.

Det är ett nytt liv man tvingas leva. En ny vardag man tvingas vänja sig vid. En vardag där en älskad kille saknas. En stol, en säng är för alltid tom.

”Heaven couldn´t wait for you” sjunger Beyonce. Så var det, de i himlen kunde inte vänta på dig. De krävde dig tillbaka allt för snabbt. Allt för plötsligt, för oväntat. Jag fick inget tecken, jag fick aldrig ta farväl. Min hand känner ännu värmen av din lilla hand i min – ögonblicket innan vågen slet oss isär. Men nu är min hand tom. För alltid tom.