Om mig

Jaha, då har jag trillat dit, hade då aldrig tänkt starta en egen blogg...men man måste ju följa med sin tid...


Frågade dottern (15 år) vad man egentligen gör med en blogg och hon svarade: ”Mamma, det är UNGA människor som bloggar och det är en sorts dagbok. Men man behöver ju förstås ändå inte skriva bankhemligheter och vem man är kär i...”

Nåja, tycker själv jag passar in då åldern är relativ och jag känner mig väldigt ung (åtminstone om man jämför med många åldringar på Hemmet :) och det här med att avslöja vem jag är kär i, den fällan skall jag inte ramla i – för jag är inte kär i någon speciell person. Däremot älskar jag en väldans massa människor, eftersom kärleken har så många olika ansikten. Mest älskar jag dock mina barn och så mig själv, en liten liten smula...Det där med att yppa bankhemligheter kan vara lite si och så, efter ett förflutet av 24 år på en bank kanske jag kunde ha lite raffiga bankhistorier att avslöja, men det var nu över sju år sedan jag sade tack och godnatt till bankvärlden, så mina uppgifter är inte precis pinfärska. Mycket har hunnit hända sedan dess i dagens bankkris. Nu får förresten flera av mina gamla arbetskamrater gå, efter 30-35 år på samma arbetsplats. Otack är världens lön! Fast i det långa loppet tror jag de kommer att inse att det var en gåva, eftersom stämningen på ett konkurrensinriktat bankkontor inte alltid är den bästa...

Men, att skriva en blogg kan nog vara bra i många avseenden..att skriva ner sina tankar gör att man kanske mera funderar om och kring vad man tänker och tror..och varför..För jag inbillar mig i alla fall att det är mest för sin egen skull man skriver. Det är ju inte ens säkert att någon annan läser det man skrivit..:)

Men här skall jag presentera mig och berätta att jag bor i Muminmammans land (nämligen Finlands mörka skogar) är 51 år ung och mamma till tre barn. 

Min 15-åriga dotter bor hemma medan äldsta sonen bor i egen lägenhet. Till min stora sorg finns inte min yngsta son längre hos oss, han omkom december 2004 i tsunamin i Khao Lak, Thailand, och är numera ett av himlens alla underbara änglabarn. Han omkom då han bara var en lillkille på 9 år  (titta nämrare under länken "Mina älskade änglar"!). Hade han fått leva hade han idag varit 16 år.  

Denna mitt livs största sorg kommer att följa mig så länge jag lever. Har någonstans hört att sorgen är som en tung ryggsäck, till en början vacklar man och vill ideligen falla, men med tiden lär man sig balansera med tyngden på sin rygg. Man blir dock aldrig av med denna ryggsäck, även om man lär sig gå till synes obehindrat. Långa tider vacklade jag, men idag har jag lärt mig leva med denna ryggsäck. En tröst är också att han inte är ensam, hans pappa och min man omkom i samma katastrof och jag vill gärna tro att de nu håller varandra sällskap. Att ingen någonsin är ensam!

Dygnet närmast efter att tsunamin hade krossat vårt semesterparadis fick vi bevittna sådana fruktansvärda scener att livet aldrig mer blir detsamma. (Vill du veta mer om just tsunamin 2004, gå till den fliken!)

Detta ledde dock till att jag och mina två överlevande barn på ett helt annat sätt svetsades samman. Vi förstår idag att uppskatta och värdera varje dag vi får vandra tillsammans här på jorden. Jag började också på allvar fundera på Livet, de stora frågorna, varför vi lever, vad som händer efter döden, meningen med livet och liknande saker. Förstod också att jag måste ta tag i mitt liv och sluta på en arbetsplats som inte gav mig någon glädje. Utbildade mig sedan inom vården och idag jobbar jag med personer med mental ohälsa, vilket är psykiskt tungt men ger mig mycket mera. Om fritiden, mellan matlagning, tvätt och hushållssysslor, sysslar jag med min stora passion, Glasarbeten. Om du vill läsa mera om mina glasarbeten, kolla min andra blogg:

"tiffanykonst.blogspot.com" 

Idag kan jag ärligt säga att jag älskar Livet och varje dag försöker komma ihåg att sätta värde på den tid jag får tillsammans med mina två kvarlevande barn. Jag ser på ett helt nytt sätt skönheten i de små tingen, en gnistrande sländas flykt, solens strålar på den bländande vita snön, uppskattar varje liten fågels sång till livet...Aldrig har som nu jag älskat Livet!

Men, varför skall en tragedi behöva hända innan man förstår vad som är viktigt här i livet???

Varför kan vi inte ta tag i en otillfredsställande situation innan något fruktansvärt skakar om hela vår existens??

Varför är det först när man står öga mot öga med döden som man inser värdet av livet???

Hur tänker just du i dessa frågor???

Så tag vara på livet och ta hand om varandra så länge ni kan, en dag är det onekligen försent...

Kom ihåg att Leva.NU!!!