För då minns jag kärleken...

 Och så kommer den förfärliga dagen då det där händer som vi definitivt skulle ha tackat nej till om vi hade fått frågan först. Hur många herrar skulle t.ex. skina upp inför frågan: Skulle det passa med en rejäl hjärtinfarkt i nästa vecka? Jaså inte det. Prostatacancer då? Jaså inte det heller. Men vi får inte frågan. Vi ställs inför fullbordat faktum och det finns ingen ångervecka. Och vi kan inte lämna tillbaka det förfärliga ungefär som om det hade gällt felutdelad post. Det går inte att komma undan. Livet är ingen film som kan returspolas och redigeras om. Så där står vi. Skakade till grunden. Varför just jag? Men varför inte? Det som händer i livet är ibland mycket svårsmält. Det för mina tankar till ormar som gör de mest osannolika insatser på smältningsfronten. Endel lyckas till och med med bedriften att få ner en hel get. Just sådant är livet. Där går vi intet ont anande, och så kommer livet självt och tar tag i våra mungipor och trycker ner en hel get. Det syns klövar i ena mungipan. Men det går inte att få upp den, så uppdraget är: SMÄLT.  Ja, plötsligt händer det bara. Det där vi skulle ha tackat nej till om vi hade fått frågan. Det trycks ner i oss. Och vi har inget annat val än att försöka smälta. Men en del av oss lyckas aldrig med smältningen. Vi fastnar i bitterhet, cynism och en känsla av förlorade möjligheter. Tankarna och känslorna går runt, runt i evigt ältande av hur mycket bättre det skulle ha kunnat vara om det inte hade varit som det nu är. Men ibland går faktiskt smältningen bra. Ett av de allra bästa tecknen på att smältningen är färdig, är när det infinner sig en säregen känsla av att man  inte skulle vilja ha varit utan den svårsmälta erfarenheten. En känsla som man först nästan skäms för, men den går inte bort. Den kan ibland t.o.m. växa till tacksamhet över livets outgrundliga klokhet. Man känner att man har växt som människa. Den känslan har Charlotte Alfvin efter många och smärtsamma perioder till sist fått tag i. Sträckläste under helgen hennes bok "För då minns jag kärleken". (Charlotte och Jacob var unga och förälskade och såg fram emot att få resa bort från vintermörkret och bara vara med varandra över jul och nyår. Men det blev inte som de tänkt sig. Flodvågen kom och svepte med sig Jacob. Kvar fanns Charlotte med en bottenlös sorg. I boken berättar  Charlotte om svårigheterna att återgå till ett fungerande vardagsliv, om kampen att bli förstådd hemma i Sverige, och om vändningen där hon till slut mötte en psykolog som hade verktygen som Charlotte behövde för att kunna bearbeta sitt trauma och åter kunna känna glädje, ljus och lycka i livet. För då minns jag kärleken är en oerhört gripande berättelse där författaren absolut inte väjer för att förklara hur det verkligen var, även när det gäller sådant som är riktigt jobbigt. Det är en gripande bok, men boken är också fylld med hopp och tillförsikt. Dessutom är den en intressant skildring över sorgebearbetning och den visar också på hur mycket och vilket stöd en krisdrabbad person kan behöva. Det här är därför inte bara en läsvärd bok för sitt underhållningsvärdes skull, utan också en bra bok att läsa för anhöriga till krisdrabbade personer liksom för de som i sitt yrke träffar på personer som varit med om trauman av olika slag.) Vägen till smältningen kan som sagt vara lång och svår. Det viktigaste är dock att inte ge upp hoppet även om smältningen verkar gå oändligt långsamt. För plötsligt kan porten till mysteriet öppna sig, man förstår och accepterar. Så är det faktiskt.