Vi har väl alla läst om de fruktansvärda händelserna då hela flyktingbåtar sjunker på väg till Malta eller Lampedusa (Italien) och hundratals människor drunknar - medan Europa väljer att blunda.
Fick en bok, Bilal - slavrutten på väg till Europa, i min hand och har nu läst den. En fruktansvärt läsvärd bok. Jag är skakad i mitt inre. Förfärad. Chockad och rentav förbannad! Läs boken, ingen kan undgå att bli berörd!
Vad handlar då denna bok om?
Det är berättelsen om en italiensk journalist, Fabrizio Gatti, som reser under det antagna namnet Bilal, en irakkurdisk flykting på väg till Tyskland, för att med egna ögon möta och dela upplevelserna med de människor som är beredda att riskera allt för chansen till ett nytt liv i Europa. Resan börjar i Dakar i Senegal och fortsätter mot Libyen. Resan görs i överlastade lastbilar genom Saharaöknen där ett motorhaveri betyder döden. Det krävs stort mod - och stor desperation - för att påbörja denna resa. Dessa modiga människor är värda vår beundran. Men deras väg är full av förödmjukelser. Resan genom öknen, i en lastbil där passagerarna packats så att de inte kan röra sig, slutar med döden om chauffören kör fel, om bilen blir stående eller om smugglarna sticker med pengarna. För dessvärre finner många sig lämnade åt sitt öde medan samvetslösa chaufförer åker ifrån dem med både vatten, pengar och bagage. En människa utan vatten i Sahara är fullkomligt chanslös. Det är fråga om utrotning av människor i en gigantisk skala. Tusen och tusen levande personer drivs ut i öknen för att plundras, torteras och transporteras som värdelösa djur innan de lämnas att dö. I sanden och hettan.
För varje vägspärr med militärer (de kan vara tolv under en delsträcka) kastas migranterna av lastbilen för att knäböja. Sedan börjar plundringen. De blir piskade med elkablar och gummislangar. Skosulorna snittas i jakt på pengar, för militärerna liksom för smugglarna är migranterna ingenting annat än inkomster. Enorma inkomster bara genom att hota och slå. Med sår under fötterna, diarré och brinnande törst lyckas ett antal migranter efter en oerhört farofylld resa ta sig levande genom öknen.Men den som blivit av med sina respengar och inte har något arbete blir ohjälpligt fast någonstans på vägen. För kvinnor som migrerar handlar det om att sälja sin kropp så många gånger att jag undrar om det finns någon själ kvar om de kommer fram.
”Bilal” är en fruktansvärt bra bok, kanske den bästa. Kanske den mest sanningsenliga dokumentation av en pågående katastrof som går att få tag på. Den här boken kommer jag att bära med mig som en dov värk, en djup sorg i mitt inre.
Det är en oavbrutet fängslande skildring av en dramatisk resa, men det är inte författaren och hans strapatser som står i centrum utan människorna han möter längs vägen: Daniel, Joseph, Khaled, James, Billy och deras vänner. Författaren är särskilt intresserad av vad det är som driver människor att lämna sin familj och sitt land och satsa allt. Hans medresenärer berättar om fullständigt omöjliga levnadsvillkor, arbetslöshet och svältande barn. Genom beskrivningarna av människorna växer boken till en skildring av en av vår tids största folkvandringar – strömmen av människor som försöker ta sig in i ett Europa som inte vill veta av dem.
Ändå är det mest riskabla av allt överfarten till Europa med båt. Tolv procent av alla migranter dör under överfarten med båt, uppger Gatti. Kasserade fiskebåtar köps av människosmugglare och lastas med långt fler personer än vad de kan bära. Ibland lappas hål i skrovet med lim - som löses upp efter några dygn på havet. Eftersom dessa båtfärder är så ytterst riskabla vågar inte ens Gatti sätta sig i båten.
I stället flyger han till Italien och hoppar i vattnet utanför den lilla ön Lampedusa. Efter att ha plockats upp ur havet förs Gatti till ett interneringsläger. Vardagen i lägret består av regelbunden misshandel av flyktingarna av uttråkade vakter.
Inte heller de som lyckas nå Europa har något mänskligt bemötande att vänta. Hundratals nya människor anländer varje dag till överfulla sovsalar och trasiga toaletter. Gatti ser de italienska poliserna slå migranterna sönder och samman innan de släpps in i den bur där de hålls fångna långa tider.
Gatti söker som papperslös arbete på tomatfälten i södra Italien. ”Har du någon väninna?” frågar förmannen. ”Du måste ta med dig en kvinnlig vän. Åt chefen. Om du gör det ger han dig jobb på en gång.”
Detta är dagens slavhandel. Människor som själva betalt dyrt för att kommer till Europa behandlas eftar framkomsten som slavar. De utnyttjas skamligt.
Det tjänas oerhörda summor på slavarna som skördar Europas livsmedel. Lönen, som delvis försvinner i mellanhänderna och ibland aldrig ens betalas ut, rör sig om 2-3 euro per timme. De slagna och hotade människorna lyder. De har ingen de kan vända sig till för att få hjälp. De är helt i arbetsgivarens våld. Italienarna tiger. Europa tiger. Du tiger. Jag tiger.
Jag känner skam, djup skam över att vara en del av ett system där utsatta människor utnyttjas. Människor som av omständigheterna tvingats ta ett svårt beslut. Utsatta människor, som visat prov på ett mod jag inte är så säker på att jag skulle besitta själv. Modet att lämna hem, barn och familj för att skapa en bättre framtid för sina familjer. Modet att korsa ett hav av sand eller vatten. Att kämpa för en bättre framtid. Skulle du våga?
Om du någon gång tänkt tanken: "det kommer för många utlänningar hit", läs denna bok. Den som inte har medkänsla efteråt saknar hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar