Hemma från Afrika!

Min lillflicka är hemma efter sitt livs äventyr i Afrika!

Så har fyra veckor gått och jag har fått hem min minsting efter att hon i en månads tid arbetat som volantär på Modisa wildlife Project i Botswana. 

https://www.goxplore.se/program/modisa

http://www.goabroad.com/providers/modisa-wildlife-project/programs/modisa-wildlife-project-botswana-119226

För en månad sedan startade hon ensam den långa resan ner till Afrika. På nervägen mellanlandade hon och bytte flyg både i Frankfurt och Johannesburg. Sista etappen bestod av ett litet propellerplan mellan Johannesburg och Botswanas huvudstad Maun.  På Mauns flygplats möttes hon av Modisas chaufför Alex. Sista etappen bestod av en fem timmars bilresa ut i Kalaharis öknen. Då hon efter ett dygn var framme kunde åtminstone jag andas ut. Andas ut, trots att hon nu i fyra veckors tid kom att arbeta med utrotningshotade djur som lejon, noshörningar och vildhundar. Deras arbete bestod till stor del av att förse djuren med mat, reparera staket,  flaskmata ett par antiloper och hugga i med det som för stunden behövdes.

Modisa är ett naturreservat som fångar in lejon som hotar lokalbefolkningens boskap. Eftersom det i Botswana inte är straffbart att skjuta ett lejon skulle dessa lejon annars bli dödade, nu räddas de och får leva i naturreservatet. Nu kan man tycka att eftersom både lejon och vildhundar är utrotningshotade skulle de få föröka sig och sedan kunde man släppa ut ungarna då de vuxit till sig. Men nu är det inte så enkelt. Trots att Afrika är ett stort land finns inte områden där lejon och vildhundar kunde leva utan att hota boskapen. Boskapsuppfödning är nämligen så utbredd i Afrika att det konkurerat ut djurens levnadsplatser. Eftersom Afrika är så torrt behövs oerhört stora områden för att föda upp denna nötboskap. Områden på vilka lejon och vildhundar borde bo på. Men det är inte möjligt eftersom de då dödar boskapen som föds upp. Sedan slaktas dessa kossor och köttet exporteras till Europa och blir till stor del hund- och kattmat!!! Så egentligen är det våra hundar och katter som är hotet mot lejonen. Något åtminstone jag inte var medveten om.

Men min lillflicka är oerhört nöjd att hon tog modet till sig och reste ner till Afrika. Att hon vågade, trots att hon var rädd för att ensam resa ner till andra sidan jorden.  Hon har nu fått jobba med det hon alltid drömt om, vilda lejon. Hon har fått uppleva stjärnklara nätter, samvaro i brasans sken, gemenskap med likasinnade från alla världens hörn, hon har fått vant sig vid att leva utan telefon och kontakt med omvärlden, hon har fått bo fyra veckor i tält, somnat till lejonens vrål, vaknat till fåglarnas sång i soluppgången. Hon har ännu en gång fått uppleva Afrika.  Afrika, som hon besökte ett år tidigare tillsammans med sina skolkamrater. Afrika, som för alltid har en plats i hennes hjärta och som hon inte kan släppa utan om något år igen kommer att resa tillbaka till. Afrika som hon säger att alla måste uppleva minst en gång i sitt liv. En gång Afrika, alltid Afrika. Ränderna går aldrig ur.

Men hon är hemma nu. Jag får njuta av hennes sällskap en stund innan hon igen flaxar iväg till ett annat hörn av världen.