Intervju om Tsunamin 2004

I december 2014 - 10 år efter tsunamin - intervjuade Tina Grönroos mig om tsunamin. Här nedan är hennes artikel:

*****

Carola Gustafsson är född i gamla Bromarv kommun, men bor i Karis sedan många år. Hon är änka efter att ha mist sin man i tsunamin. Carola miste också ett barn.

- Förut sade jag alltid att jag har tre barn när någon frågade. Jag sade så också efter tsunamin. Men numera säger jag allt oftare att jag har två barn. Det blir lätt besvärligt med alla tilläggsfrågor om hur gamla de är och vad de sysslar med. Men i mitt hjärta har jag alltid tre barn.

Flodvågen

Det var en solig förmiddag 26.12.2004. Hotellgästerna i Khao Lak i södra Thailand hade just avslutat frukosten och Carola med familj kom ut till solstolarna på hotellets poolområde. Poolen låg alldeles invid stranden.

- På långt håll kunde man se en våg närma sig stranden. Någon kommenterade till och med att det var en fin surfingvåg. Många steg upp och började fotografera vågen. Jag tror ingen förstod vad som var på kommande.

Det var som en centrifug, allt sögs in och man hade ingen makt att göra något

- Det var först när vågen nådde stranden och solstolarna på stranden flög många meter upp i luften som paniken bröt ut. Folk skrek ”spring” och alla började springa hit och dit.

- Det fanns inga höjder på hela området, men jag tog min nioåriga son Alexander i handen och vi sprang bakom ett hus. Där trodde jag att vi skulle vara säkra.

- Vi hann bara bakom huset när vågen nådde oss. Det hördes ett våldsamt brak. Huset slogs fullständigt sönder och vågen, som lär ha varit sju meter hög, var över oss.

Carola förlorade greppet om Alexanders hand och de flög iväg åt olika håll. Runt om dem flöt en massa bråte.

- Det var som en centrifug, allt sögs in och man hade ingen makt att göra något. Men jag måste ha haft mina ögon öppna eftersom jag såg solen just i det skede jag kände att jag inte skulle orka hålla andan längre.

Carola kom upp till ytan så mycket att hon hann dra efter andan innan hon på nytt sögs in i vattenmassorna.

- Men konstigt nog kom jag upp till ytan igen och fick tag på en brädbit som jag flöt vidare på.

- I något skede försökte jag byta ut brädbiten mot en palm, men det var helt omöjligt att hålla sig fast. I det skedet var jag utan något att flyta på, men till all lycka kom en ung kille på ett surfingbräde och han hade en brädbit som han slängde till mig. Sedan flög vi iväg igen.

Carola minns inte hur länge hon flöt på brädbiten, men hon har hört att vågen transporterade människorna ungefär sex kilometer in i djungeln.

När vattnet blev lugnare lyckades Carola få tag i en trädgren och via grenen klättra upp i ett träd. Där satt hon tills det började komma thailändare.

- Jag minns att jag satt uppe i trädet och såg ner på förödelsen. Det var som en avstjälpningsplats. Jag tänkte att det inte finns en chans att något av mina barn har klarat det här.

Thailändarna som kom till Carolas undsättning bjöd henne på läsk och efter hand började de samla ihop överlevande turister som de hjälpte, släpade eller bar till en väg. De tillverkade bland annat provisoriska bårar av käppar och T-tröjor. Vid den förstörda vägen fanns små lastbilar som transporterade turisterna vidare till en liten klinik.

- Allt det här gjorde thailändarna trots att deras egna hus låg i spillror och många av deras egna familjemedlemmar var försvunna.

En ung kvinna kom fram till mig och sade att de hade hittat min sjuåriga dotter. Då var vi i alla fall två.

Den lilla kliniken hade ingen förutsättning att sköta den stora mängden skadade och därför fördes Carola och andra turister vidare till ett sjukhus.

- Sjukhuset hade kanske plats för 130 patienter, men vi var flera tusen. Allt tog slut, människorna låg på golvet, sida vid sida. Golvet var klibbigt av blod, folk dog efter hand. Det var som en krigszon.

- Jag hade tappat mina glasögon så jag såg ingenting. Jag gick och tittade närsynt på människorna, i hopp om att hitta min familj.

- Innerst inne trodde jag nog att jag var den enda som hade överlevt. Jag var chockad och kände varken sorg eller smärta i det skedet. Jag bara gick och gick, vandrade i korridorerna och pratade med andra turister som också saknade sina anhöriga.

Timmarna och dagarna flöt ihop. Carola tror det var under hennes andra natt på sjukhuset som hon kom i kontakt med en grupp finländska dykare som hade börjat samla in namnlistor på överlevande och saknade.

- En ung kvinna kom fram till mig och sade att de hade hittat min sjuåriga dotter. Då var vi i alla fall två.

Dagarna efter tsunamin

Det som förvärrade situationen för alla var att kommunikationerna slutade fungera. Telefonerna var sönderslagna och det fanns inga dataförbindelser. Carola kunde inte ta kontakt med de anhöriga hemma i Finland.

- Röda Korset lyckades i något skede upprätta en telefonförbindelse. Jag ringde då hem till mina föräldrar. Första gången jag ringde min mamma trodde jag att alla andra i min familj hade omkommit. Andra gången jag ringde för att meddela att min dotter var vid liv, visste familjen hemma i Karis att man hade hittat min äldre son Tommy. I Finland hade de bättre koll på överlevande tack vare listor som lades ut på nätet.

Sonen Tommy, då 17 år, vårdades på ett annat sjukhus och hans tillstånd blev snabbt sämre. Ett stort sår i benet blev inflammerat och Tommy fick blodförgiftning.

Ungefär vid samma tid var det meningen att Carola och hennes dotter skulle flygas hem till Finland. För Carola kändes det fruktansvärt att hon skulle vara tvungen att lämna sin sjuka son i Thailand. Kvar fanns också hoppet om att finna mannen Micke och den yngre sonen Alexander.

- Det tog en himla tid att komma fram längs de förstörda vägarna. När vi väl var framme vid flygfältet i Phuket hade vårt flyg redan avgått. Vi var tvungna att bli kvar i Thailand, vilket just då kändes bra med tanke på Tommy. Vi fördes till ett hotell för att övernatta.

Nästa dag skulle alla tre flyga hem, men då hade sonen blivit så dålig att han inte kunde lämna sjukhuset. Carola och hennes dotter fick också stanna i Thailand.

- Tommy har en annan pappa än mina yngre barn. Hur han lyckades ordna en resa till Thailand förstår jag inte, men han kom ner för att vara med Tommy så att vi andra kunde åka hem för att bli omplåstrade och opererade i Finland.

Carola och hennes sjuåriga dotter kom hem på nyårsafton. Det var det sista flyget som ordnades för att ta hem överlevande. Med på flyget hade de bara en liten påse mad smörgåsar.

- Det kändes förfärligt att lämna min man och yngre son. För jag hoppades förstås att de fanns någonstans i djungeln. Det sades att det fanns överlevande hos lokalbefolkningen och på små kliniker. Det kändes som ett svek att lämna dem i Thailand. Men å andra sidan insåg jag att ingen lämnas kvar i Thailand. Alla flygs nog hem.

- Jag övervägde också i ett tidigare skede att bege mig ut och leta efter Micke och Alexander. Men jag hade inga kläder, bara bikini. Jag var dessutom helt utan pengar och kunde inte språket. En präst som var på sjukhuset sade till mig att det inte är någon vits med att gå ut och leta efter kroppar. Han sade ”du kommer inte att känna igen dem, solen och havet har gjort sitt”.

Hemma i Finland slussades Carola och hennes dotter vidare till Mejlans sjukhus. Carola fick bland annat genomgå en hudtransplantation för att lappa till ett sår på benet. Under samma tid låg Tommy nedsövd på intensivvårdsavdelningen. Han hade före flytten till Mejlans opererats en gång i Thailand. Operationen i Thailand gjordes av en finländsk kirurg, som i en senare utkommen katastrofrapport skrev att det var väldigt nära att Tommy skulle ha dött av blodförgiftning.

Bild: YLE/Tiina Grönroos

Eftervården

Väl hemma i Karis kom Carola ganska fort i kontakt med svenskar som hade överlevt tsunamin. Hon blev inbjuden till en sluten internetgrupp där alla diskuterade, om och om igen, händelserna i Thailand. I det här forumet fick Carola också kontakt med den kvinna som räddade dotterns liv.

- Hon berättade att min dotter hade kravlat sig upp i ett träd, men att grenen hon satt på gav vika.

I samma stund som sjuåringen föll i vattnet hade den svenska kvinnan kommit förbisusande i vattenmassorna och lyckats fånga flickan och grabba tag i trädet. Sedan klättrade båda upp i trädet och väntade ut flodvågen.

Carola har hållit kvar kontakten till svenskarna. För henne var det en stor lättnad att få ta del av andras erfarenheter och känna sig förstådd. För ibland kändes det som om hon kom från en annan planet.

- Röda Korset i Helsingfors bjöd in mig på en liknande träff, men då var allt så kaotiskt här hemma med skolstart och annat.

Karis är en liten ort och det betyder att ryktet vad som hade hänt familjen Gustafsson spred sig ganska snabbt. Å ena sidan upplevde Carola att hon fick stöd av vänner och bekanta, å andra sidan upplevde hon att situationen blev jobbig. Hon gick till matbutiken strax innan den stängde för att slippa träffa människor.

Den professionella hjälpen lät däremot vänta på sig. Staden hade ingen krisgrupp då och enligt Carola saknar Raseborgs stad fortfarande den beredskapen. I mitten av januari 2005 tog psykiatriska polikliniken kontakt med Carola och familjen besökte polikliniken några gånger.

- Det hjälper förstås att prata, men ingen kan riktigt förstå vad vi varit med om. Personalen där ville också att jag skulle acceptera att Micke och Alexander var döda. Men i min tankevärld var de försvunna. Så länge de inte var identifierade vägrade jag acceptera att de var döda.

- Det som kändes jättejobbigt var när de identifierades. Då var hoppet ute. Innan dess hade jag ändå levt på hoppet, kanske, kanske, kanske …

Micke identifierades i mars 2005, Alexander i augusti samma år.

Bild: YLE/ Tiina Grönroos

- Enligt psykologerna borde vi haft en begravning och minnesstund efter att Micke blev identifierad. Men jag ville vänta. Jag ville att de skulle begravas tillsammans. Jag hade till och med en reservplan ifall Alexander inte skulle ha blivit identifierad. Då skulle jag åkt till Thailand med åtminstone en del av Mickes aska och spridit ut den i havet.

Men Alexander blev identifierad. Den dagen när kistan med Alexander kom till flygplatsen var väldigt jobbig. Dagen då mannen och sonen jordfästes har Carola så gott som förträngt.

- När Micke kom hem var det många kistor i samma flyg. När Alexander flögs hem var det bara tre kistor, alla barn.

Livet förändras

Carola jobbade tidigare på en bank, men efter tsunamin beslöt hon sig för att studera till närvårdare. I dag jobbar hon inom vården.

- Det kändes väldigt oviktigt med bank, pengar och placeringar efter olyckan. Dessutom var det också jobbigt att gå tillbaka till en så här offentlig arbetsplats.

Carola har också engagerat sig i frivillig hjälpverksamhet. Under det år hon var sjukskriven började hon hjälpa till på församlingens loppmarknad. Hon sorterade och vek kläder under de tider loppisen höll stängt. I dag är hon också en av krafterna bakom Facebookgruppen Nödhjälp, som förmedlar mat, kläder och andra förnödenheter till familjer i akut behov av hjälp. Hon funderar ibland om hon skulle vara lika engagerad om hon inte själv hade varit i stor nöd för tio år sedan.

- Antagligen inte. Jag kommer aldrig att glömma de hjälpsamma thailändarna, som gjorde sitt yttersta för att rädda oss turister trots att deras egna liv slogs i spillror.

Carola har också besökt Thailand efter jordbävningskatastrofen i Indiska oceanen 2004. Hon tycker om landet och hon respekterar thailändarna.

Hon har inte heller slutat simma, men undviker att dyka.

I hemmet i Karis bor numera mor och dotter Gustafsson. Sonen Tommy har hunnit bli 27 men kommer regelbundet hem till sin mamma och lillasyster. Familjen har blivit väldigt sammansvetsad och mår bra.

- Vi pratar mycket om Alexander och Micke. Inte kanske varje dag, men de är regelbundet med i våra tankar och diskussioner. På det sättet håller vi alla fina minnen levande.

- Det har varit en tuff tid. Visst önskar man att livet skulle ha fortsatt som det var. Men i dag tycker jag att vi har det riktigt bra.