Fly baby girl, spread your wings and fly...

Mycket har hänt sedan mitt senaste inlägg. Det mest dramatiska för mig som mamma är nog att min dotter, min lilla baby girl, redan i nästan två års tid vistats i Australien. Detta underbara, avlägsna, faschinerande, skrämmande och främmande land. Jag kan inte säga att jag hurrar över det långa avståndet. Tvärtom lever jag i ständig oro, hönsmamma som jag är. Jag har insett att jag hatar att vara mamma. Jag hatar det gastkramande krampaktiga greppet om mitt hjärta varje gång jag misstänker något är fel med något av mina barn. Jag hatar känslan av maktlöshet varje gång jag anar att mitt barn känner sig ensamt, sårat, olyckligt. Jag är fruktansvärt sårbar och jag avskyr det. Och samtidigt älskar jag att vara mamma. Jag minns hur jag älskade att vara gravid. Hur jag älskade känslan då en liten fot sparkade mot mina revben. Hårt. Smärtsamt. Och ändå älskade jag det. Jag älskade att hålla ett barn i mina armar, känna det babyfjuniga håret mot min kind och dra in den underbara doften. Jag kunde länge sitta och förundrad betrakta undret i min famn, de perfekta små naglarna, de långa ögonfransarna som skuggade kinden. Jag älskade våra lekar, att läsa godnattsagan, även om jag oftast själv somnade. Jag älskade våra skogspromenader och barndomens magiska sagoväsen. Jag älskade att mina kyssar som genom trolleri minskade smärtan på skrubbade knän. Jag älskade varje flyktig minut. I dag har jag förlorat det mesta av magin. Mina kyssar lindrar inte längre de törnar livet ger. Jag kan inte längre göra annat än på avstånd betrakta. Knäppa mina händer, be och hoppas. Hoppas att vingarna bär då ungen handlöst störtar ner från livets högsta höjder. Hoppas att vingarna bär och vindarna är gynnsamma. Hoppas att marken under är mjuk och välkomnande. Det är förbannelsen med att vara mamma. Att samtidigt vilja släppa taget och ändå hålla kvar. Att vara tacksam för den tid vi fått tillsammans. Jag vet att jag måste låta min baby girl gå. Jag måste lita på att hon rider ur alla stormar. Jag vet att hon kommer att göra sina misstag och att livet kommer ge henne många törnar. Jag kommer så länge jag lever att finnas där som hennes stöd. Men jag kan inte längre bära henne, jag måste lita på att hennes egna vingar bär. Det är dags för mig att släppa livlinan och låta henne möta Livet. Fly baby girl, spread your wings and fly..