Lyckan sägs vara av glas. Lyckan kan gå i kras när du minst anar det. Själv miste jag man och yngsta son i tsunamin 2004. Detta vände upp och ner på hela mitt liv. Läs mera i bloggen! Så ta vara på den sköra Lyckan! Hoppas vi kan hjälpas åt att påminna varandra om att uppskatta allt det underbara i Livet och sätta värde på alla vardagliga saker vi alltför ofta tar för givna. Välkommen med och dela mina tankar och min vardag!
onsdag 12 februari 2025
Pensionär - äntligen
Så var de då äntligen här. De ljuva pensionärsdagarna.
Nu äntligen är det dags att damma av de drömmar som staplats på hög, att börja kryssa av alla de listor på länder att resa till, eller bara ligga heeela dagarna i en hängmatta och läsa böcker.
Eller?
De senaste åren har jag endast jobbat sporadiskt som inhoppare på olika vårdjobb. För att klara levnadskostnaderna har jag njutit av alla år jag - mer eller mindre - påtvingat pensionssparat. Nu har det varit välkommet. Men trots det har jag varje dag levt med en skuld. En skuld att jag borde bidra till mitt samhälle. Det problemet har jag löst genom att delta i frivilligarbete. På många plan. För tio år sedan var jag medgrundare i den ideella föreningen "Mathjälp Ruoka-apu rf". I tio års stid har föreningen från dagligvaruaffärerna på orten samlat in mat till ett värde av över en miljon euro. En miljon! Som annars hade hamnat i soporna.
I över tjugo år har jag arbetat aktivt i loppiset på Missionstorget. Under dessa år har loppiset sålt vidare varor och kläder för över en miljon euro! En miljon! För varor som annars hade hamnat i soporna.
Det är en märklig värld vi lever i. Men den enas sopor är sannerligen den andras guld. Bara vi alla jobbar tillsammans för att minska sopberget. Allra helst skulle vi se till att inte skapa sopor alls. Men åtminstone se till att ta vara på det som kan återanvändas. För naturens skull. För samhällets skull. För din egen skull. Och framför allt, för dina barns skull.
Så hur blir det då med drömmarna om fjärran länder och böcker i hängmattan?
Ja det vete tusan. Slit och släng hysterin verkar inte avta i första taget. Inte heller matsvinnet. Så även om jag inte kan rädda världen det blir nog att kneta på som förut. Men kanske, kanske känslan av skuld kan minska. Kanske sinnet slutligen kan slå sig till ro. Kanske jag så småningom kan acceptera tanken på att jag nu slutligen betalat av min skuld. Eller så inte, för det finns fortfarande så oändligt mycket att göra för försöka rädda vår värld. Eller åtminstone skjuta på den oundvikliga katastrofen..
Och hur blir det med resorna till främmande länder?
Ja den som lever får se. Jag har förhoppningsvis fortfarande mycket att uppleva. Min babygirl flaxar ju just nu runt i världen på osäkra vingar och just nu prövar hon sina vingar i norra Australiens mäktiga stormar och dramatiska åskväder. För ett antar år sedan vistades hon i det faschinerande Afrikas ödemarker, nära Kalahari öknen. Hon sa då att alla borde se Afrika innan man dör. Alla borde tydligen också se Australiens fantastiska landskap.
Det är så mycket man borde se. Så mycket man borde göra och uppleva. Men hur passar det ihop med tanken om att rädda världen? Hur passar det in i ett samhälle där vi borde undvika flygresor? Ja, hur man än vänder sig har man rumpan bak.
Men tack och lov finns i dag fantastiska naturprogram där man kan drömma sig bort. Kanske vi även om några år kan ha äkta upplevelseprogram då vi kan känna vinden riva i håret eller känna öknens heta vindar i soffhörnet. Vem vet kanske kanske kosan bär söderut även irl. När kissorna vandrat över regnbågsbron. För visst borde man kanske uppleva lejonens rytande i Afrikas svarta natt, se en koala klättra, besöka Australiens röda lanskap irl. Ja det finns så mycket vackert i vår värld så vem vet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar